Chicago till Springfield, Ill.

Transferbussen från hyrföretaget Eagleriders plockade upp oss på hotellet för att åka till stadsdelen Berwyn där vi hämtade ut vår rödmetallic Electra Glide.

Till att börja med fick vi gå igenom en ganska så omfattande pappershantering. Vi är ju i juristernas förlovade land. Bland annat fick Mats skriva under på att han uppfattat att det är farligt att åka motorcykel.

Därefter fick vi en genomgång av hojen. Det är en hel del som skiljer från att köra BMW. Exempelvis behöver man inte ha någon nyckel för att köra en Harley. Ändå poängterade uthyrarna hur viktigt det var att nycklarna inte kom bort.

Efter ett och ett halvt år av drömmar och ett halvår av förberedelser så var vi äntligen ON THE ROAD! Vi tappade såklart omedelbart bort Historic Route 66 i Chicagos förorter. Efter en omväg på någon timma hittade vi snart "The Mother Road" igen och for till Joliet och åt en sen lunch på 'Dinern som gud glömde'. Jänkarnas fantasi i köket är 'sådär'. Det är mycket stekt ägg och pommes frites med ketchup. Men dom är utomordentligt trevliga och snackiga. Snart visste hela restaurangen att vi var svenskar. Tidplaneringen gick fullständigt åt pipan. Vi kom inte ifrån Joliet förrän vid fyratiden. Vid den tidpunkten hade Mats i sin naivitet föreställt sig att vi skulle vara i Springfield för att hinna med att besöka Abraham Lincolns hem. Men Springfield låg uppskattningsvis 220 km därifrån och vi ville bara åka på vägar där man kunde köra i nittio. Ekvationen höll inte.

Hela Route 66 konceptet bygger på amerikansk nostalgi. I Wilmington måste man exempelvis kolla in 'Launching Pad Drive-in' med sin jättefigur föreställande - ja, är det en astronaut eller en kärnvapenforskare vi ser? (Inte han på hojen utan statyn bakom.)