Dag 13 Las Vegas - Santa Monica

När resan nu närmar sig sitt slut har vi flera gånger förundrat konstaterat att allt flutit på otroligt bra. Alla bokningar har klaffat, vi har inte kört omkull eller råkat ut för andra olyckor. Det låter ju för bra för att vara sant!

Imorse steg vi upp redan klockan sex för vi hade en lång resdag framför oss och framför allt hade vi en tid att passa. Senast kl. 17.00 måste vi lämna in HDn på Eagle Riders i Los Angeles. Vi packade allt på motorcykeln och var startklara. Det var inte Harleyn. Den gav inte ett ljud ifrån sig. Tvärdöd. Vi ringde Eagle Riders som skulle skicka ut någon att hjälpa oss, men eftersom vi var så tidiga kunde de inte lova någon hjälp förrän vid 10-tiden. Under väntetiden i lobbyn på Cirdus Circus passade Mats på att titta på ovanstående mc-konstverk.

Men skam den som ger sig. Vi gick ut och testade igen och plötsligt fick vi igång hojen. Mirakel! Vi ringde och avbokade assistansen och satte kurs mot Los Angeles. Nu var vi två timmar efter vårt schema.

Route 66 passerar inte Nevada. Vi hade vikit av från routen vid Kingman, Arizona och uteslöt nu alternativet att återvända till Kingman och därifrån återigen gå på Route 66. Det skulle ta alldeles för lång tid att köra söder om Mojave National Preserve. Istället körde vi I-15 norr om området ner till Barstow, Kalifornien. Där fann vi fragment av gamla Route 66 som vi körde, men resten susade vi fram på I-15.

Kul att stöta på ortsnamn som man känner igen så väl. Frank Zappa häcklar i låten Village of the sun , på plattan Roxy and Elsewhere, sin uppväxt i Palmdale och det kändes lite speciellt att passera just där. Enligt Zappa utmärkte sig just Palmdale för att man förr i tiden hade kalkonfarmer där och att det tydligen luktade ganska illa av just de här kalkonfarmerna. Vi kände dock inte något av denna kalkon-odör när vi nu passerade.

Från Pasadena lyckades vi faktiskt köra Route 66 intakt hela vägen ut till slutpunkten i Santa Monica. Vi körde Pasadena Freeway, eller som den hette förr: Arroyo Seco Parkway. Den här motorvägen är byggd '39 och alltså tidsmässigt jämförbar med Hitlers första Autobahnen i Tyskland.

När vi kom in i Los Angeles utkanter tätnade trafiken och co-drivern Louise hade ett styvt jobb med att läsa skyltar och dirigera Mats mellan olika filer. Snart passerade vi Los Angeles Down Town och tog därefter av ut på Santa Monica Freeway. Enligt kartan utgiven av Harley-Davidson (Kartor och resehanböcker>Kartor) ska Route 66 sluta där Olympic Boulevard möter Lincoln Boulevard, men när vi passerade där fann vi ingenting som signalerade att detta var slutpunkten för Route 66.

I Jamie Jensens bok Road Trip USA - Route 66 fann vi uppgifter om den officiella plaketten, som visar var routen slutar. Vi styrde alltså även till hörnet mellan Santa Monica Boulevard och Pacific Boulevard. Dubbelmåååååål!! Vi prickad alltså slutligen in två av slutpunkterna för Route 66!! Kändes märkligt att vi genomfört hela denna resan. Vi var nog både lättade att allt gått så bra, men samtidigt kändes det lite tomt.

Nåväl, helt över var ju inte resan. Vi skulle hitta till Eagle Riders också, vilket inte var det lättaste. Två gånger fick vi ringa för kompletterande vägbeskrivningar och först 17.20 återlämnade vi den kära gamla Bettan. Eagle Riders gjorde dock inga sura miner för det, utan all formalia klarades av fridfullt.

Efter taxifärd i skinnställ till vårt hotell i Santa Monica är vi för tillfället helt utslagna. Men om någon timme räknar vi med att vara återhämtade och ska gå ut och äta en brakmiddag!