Dag 7 Amarillo - Las Vegas, New Mexico

På morgonen den 4 juli - på USA:s nationaldag - vilade den omisskännliga doften av djurhållning och lantbruk tungt över Amarillo. Så befinner vi oss också i de stora djurhjordernas och ranchernas Texas. Men den ranch vi besökte hade absolut inget med nötkreatursuppfödning att göra. Istället besökte vi konstverket Cadillac Ranch strax utanför Amarillo - konstverket som inspirerade Bruce Springsteen till låten med samma namn.

Konstnärskollektivet Ant Farm eftersträvade tydligen - likt Lars Vilks - något slags sammanhang där konstverket hela tiden utvecklas och där vi som betraktare spelar med och i vår aktivitet blir en del av själva konstverket. På Cadillac Ranch hör det till att besökare ska ta med sig sprayburkar för att ständigt förnya konstverket. Det ligger drivor av tömda sprayburkar i området kring de tio halvt nedgrävda Cadillacarna. Mats fick ta över en sprayburk av en vänlig familjefar som tillsammans med sina små döttrar inte lyckats göra slut på sin burk. Mats konstnärliga insats för detta, den amerikanska nationens främsta bidrag till det globala kulturarvet, känns stort och betydelsefullt!

Det sista samhället före delstatsgränsen mot New Mexico heter Adrian. Därifrån är det lika långt till starten i Chicago som till routens slutpunkt i Santa Monica. På Midpoint Café firade vi nationaldagen med att njuta den amerikanska nationalrätten äppelpaj och blaskigt amerikanskt kaffe. Vi har alltså kört 1139 miles och har lika långt kvar.

Under resans första hälft har vi passerat tusentals motell - både sådana som fortfarande är i drift och förfallna och övergivna anläggningar. Vad är det som gör att ett motell som Blue Swallow Motel i Tucumcari hajpas och får kultstatus i alla resehandböcker och andra informationskällor om Route 66? Rent objektivt förefaller ju Blue Swallow vara som vilket annat bedagat motell som helst utmed routen. Är det smart marknadsföring? Är det aktivt deltagande av motellets ägare i de intresseorganisationer som tillvaratar näringslivsintressena längs vägen? Eller har Blue Swallow sådana sublima kvaliteter som alla de tusentals motell som gått i konkurs och försvunnit har saknat? Frågorna hopar sig.

Det kan i varje fall inte vara muralmålningen med James Dean som motiverar att Blue Swallow överlever medan motell som inte renommésnyltar på honom, Marilyn Monroe, Elvis eller någon annan ikon står tomma och övergivna.

I Santa Rosa besökte vi ett annat kultställe efter routen, nämligen Silver Moon Restaurant där vi åt nationaldagslunch. New Mexico har en annan profil på köket. Nu är det mexikansk mat som gäller. Mats tog enchilladas con frijoles y salsa de tomate con arroz. Louise tog quesadillas. Kanongott!!

Dagen blev den kortaste On the road, eller En el camino som man väl säger i New Mexico. Vi hann till och med att bada i motellets pool och sola på terassen innan det var dags att fira nationaldagen på torget inne i Las Vegas. Den etniska sammansättningen är helt annorlunda här än österut. Vi var nästan de enda européerna vid nationaldagsfirandet. Och några afro-amerikaner fanns absolut inte. I stort sett alla som firade nationaldagen var mexikaner. Fast här kallar man sig för New Mexican. Musiken var typiskt mexikansk. Efter ett tag lystes himlen upp av nationaldagsfyrverkerierna.