Regn! Resan har inletts med fem varma och soliga dagar. Våra läppar är svullna av fartvind och obarmhärtig sol. Är det någonstans det känns i sin ordning att uppleva ett riktigt busväder så är det i Oklahoma - staten med de oberäkneliga väderfenomenen. Är det inte torkan som driver farmarna från gård och grund så är det tornados som sveper med sig hela städer. När vi passerade Bethany dirigerade poliser bort oss från Route 66. Routen utgör nämligen huvudgata i Bethany. Den stora paraden skulle vid årets The Bethany Centennial Freedom Festival gå på själva Route 66. Vi fick istället köra in på sidogator och bostadsområden av lite bedagad karaktär. Mängder med människor kantade gatorna när vi kom körande. De hade med sig fällbara stolar, pic-nic och amerikanska flaggor att vifta med. Upphöjd på sin Harley-tron vinkade Mats kungligt åt den församlade populasen. Efter ett tag stannade vi vid en polisbil, som med blinkande lampor stod parkerad tvärs över vägen precis som i en tv-deckare. Den vänlige sheriffen gav oss instruktioner om hur vi skulle kunna återvända till Route 66.
Vi passerade Lake Overholser Bridge och fortsatte på en äldre sträckning av routen som passerade längs med sjön Overholser. Det var tydligen där de välbärgade Bethany-borna bodde. Vilka villor! Vi körde vilse ett tag men kom efter kanske en halvtimma ut vid Yukon där Country and Western-stjärnan Garth Brooks bor. Nu tilltog regnet som under morgonen hotat dagens färd med några droppar. Som det anstår Oklahoma var det inte fråga om något fjuttigt duggregn. Hela himlen öppnade sig. Stackars Louise bar skinnkläder och var snart genomblöt. I El Reno sökte vi skydd under taket till en igenbommad och övergiven bensinstation. När regnet lättat fortsatte vi, men Louise var iskall. Söder om Geary hade vi svårt att hitta den bristfälligt skyltade routen. Återigen tilltog regnet. Vi sökte nu skydd i en Indian Trading Post. Butikspersonalen var vänliga och förklarade hur vi skulle köra, men butiken innehöll bara skräp så vi kunde tyvärr inte återgälda deras hjälpsamhet genom att köpa några kitchiga indiansouvenirer. När regnet lättat något körde vi återigen fel, men det hela redde snart upp sig och vi passerade slutligen The Pony Bridge.
Mellan Weatherford och Hydro passerade vi Lucille's välkända besinstation som nyligen renoverats. Dagens mål var The Route 66 Museum i Clinton. Sevärd turistfälla som bland annat ger en historisk tillbakablick till de äldre leder som föregick routen och de ansträngningar det amerikanska vägverket gjorde för att knyta ihop landet och effektivisera infrastrukturen. Här har museet också skapat tidstypiska miljöer: garage, diners från 50-talet och hippies i en Volkswagen-buss som skulle illustrera sjuttiotalet.
Luftkonditioneringen gjorde att Louise blev ännu kallare så efter att ha köpt lite souvenirer i museishoppen gick vi till Kentucky Fried Chicken för att äta lunch. Även där gick AC:n på högvarv. Vi bestämde oss nu att fuska lite genom att köra Interstate fram till delstatsgränsen. På Interstaten gick det undan och Louises skinnställ torkade i värmen. Från delstatsgränsen följde vi återigen Route 66 och gjorde ett stopp i Shamrock för att kika på den välkända bensinstationen CONOCO Tower som är byggd i jugendarkitektur. Färden gick vidare och vi passerade flera spöklika övergivna orter, bland andra Maclean. Fallfärdiga hus, skrotbilar överallt och en kuslig känsla dominerade här. Även i Texas hängde regnet i luften, men vi körde mestadels Historic Route 66 ända fram till Amarillo. Där fick äntligen Louise ta sig ett varmt bad på Best Western Amarillo Inn. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar